Det är den första riktigt varma dagen på året när allting liksom faller på plats. Det är årets första sol, den som hon pratat om och tjatat efter i ett halvår, det är den som håller henne i handen när hon promenerar de ödesdigra stegen mot allt det nya.
Det är inuti henne som bit efter bit finner sin plats. De utomstående delar som återstår spelar mindre roll. Hela livets resterande väg spelar plötsligt mindre roll. Helvetesdjupet blev nyss en liten, liten aning grundare.
Och trots illamåendet och den bitande, rivande ångesten, tar hon sig igenom ett första test av karaktär. Ett första försök. Ett nytt första försök. De vet inget, och de kommer förmodligen aldrig få veta, men det här är så mycket mer än en arbetsplats, ett tidsfördriv, en inkomstkälla, för henne. Detta är ett motbevis mot allt och alla. Mot all den död som kramat hennes hand.
Och hon tar sig ut på andra sidan, fylld av längtan till nästkommande dag. Till denna smekmånads slut och avrundning. Till del två, när hon på riktigt kan känna tyngden av förtroende, risktagande och vinst i sina händer. Varsamt kunna väga dem mot varandra.
Hon återvänder till ett hem, mjukvarmt inuti av vad solen gett under hela dagen. Hon vaknar på morgnarna. Hon vaknar faktiskt. Hon går ut och ställer sig mitt i allt det varma, heta. Hon känner ett bultande litet hjärta mot sitt eget vilt skenande. Och snart kommer hon att somna om kvällarna. Snart kommer hon att sova nätterna igenom.
Snart kommer hon att vakna alldeles för tidigt, stappla upp och spilla kaffet. Glömma disken, ta fel byxor, udda strumpor, inte orka tvätta håret, bryta naglarna i all hast. Missa vagnen.
Snart kommer verkligheten. Som hon längtar.
Efter denna, årets första sommardag. Den som hon hatat i hela sitt liv. Som nu håller henne i handen. Fast, varsamt, stekhett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar