Parasittankarna och hjärtklappningen och illamåendet

Nu har solen gått upp, gatan vaknat, portarna öppnats. Natten hann aldrig ens bli natt.
Nu har värmeböljan lagt sig över staden och nu åker kläderna sakteliga av.

Nu gör jag det här. Nu samlar jag all kraft till detta enda.

Nu låter jag hjärtat skena hej vilt utan att ens försöka motarbeta det. Nu flyger tanke efter tanke som parasiter genom hjärnbalken. Ingen tanke är intensiv nog att fastna. Ingen är svag nog att tillåtas passera oberörd.

Illamåendet har liksom intagit mig som sin fästning. Jag känner mig maktlös. Har ingenting att sätta emot nu. Jag har ju inget val. Det är jag som har tagit mig hit, det är jag som måste resa mig upp och gå härifrån.

För här kan jag ju inte stanna. Här finns inget annat än parasittankarna och hjärtklappningen och illamåendet. Och rädslan. Den aldrig sviktande.

Hur gör man? Hur gör man för att överleva?