När imorgon blir idag

Det här skulle man kanske kunna vänja sig vid, tänker hon när hon med feber ramlar iväg till en arbetsplats där det ringer från en annan arbetsplats som vill ha henne där istället. Och hon gör det som hon brukade vara så stolt över, det som en gång var det enda i hela världen som hon kunde. Det enda hon kunde känna energi och stolthet över.

Det är annorlunda idag, fastän att det är exakt samma sak. Skillnaden är skuggan bakom hennes ögon, den som uppstod någonstans i skarven mellan då och nu. Och hon inser att hon inte alls gör samma sak längre, inte alls så som hon brukade, inte alls så enkelriktat. Det hon gör idag kommer aldrig mer. Idag blir imorgon om en stund. Och det finns annat där utanför.

När febern stegrar sig framåt kvällen, fastnar hon i gammal nostalgi och en liten textrad etsar sig fast, 20 grader i skuggan, vilket fantastiskt jobb man har nu. Hon vill inte veta och vill inte se. Hon vill inte längta efter andra händer och andra små kroppar och andra sinnen i desperationen efter att återigen få känna det naiva enda rätta. Det som var hennes, var bara till låns. För det byggdes på att skuggan bakom ögonlocken aldrig funnits. Och vetskapen om den fanns inte heller.

Det var det enda hon kunde, för det var det enda hon någonsin tagit på allvar. Det var en plats där hon själv var på allvar, med konturer och allt.

Och det är kommer förbli allvar. Men hennes konturer har blivit fruktansvärt kantiga och hårda. Hennes tålamod har nått sin gräns en gång för alla. Detta bör vara en mellanstation.