När klockan passerat dygnsgränser gråter hon för att hon inte kan somna. Det är tickandet från väggklockan som hon packat ner i en påse i en låda i bokhyllan som spränger genom trumhinnorna. Eller är det det hysteriska skrikandet från inuti henne? Eller krypen under mörkermattan över golvet?
Hon gråter för att hon alldeles nyss var så lycklig och sömnig och tillfreds. Gråter för att det varade så kort. Det finns ingen barmhärtighet kvar för hennes rödsvidande ögon. Det är natt.
Hon vaknar vid gryningen, lycklig på ett skevt vis, över att hon somnade till slut. Det sticker och ömmar i bortdomnade armar efter skyddspositionen de intagit under småtimmarna. Skriken har tystnad under lager av täcken och självförsvar.
Varenda natt är för henne en djävulsk kamp. Mot tiden. Mot hungern. Mot mörkret. Mot henne själv.
Hon minns inte sina drömmar just inatt. Det är i alla fall något att vara glad över, resonerar hon när hon vinglar upp ur sängen, in i badrummet. Där flimrar taklampan oroväckande och ilsket. Hon återfår beskedligt sin huvudvärk från gårdagen. Ser i spegeln ett blekgrått ansikte täckt av sprängda blodkärl och sprucken hud. Under ett ögonblick överväger hon sina alternativ.
Sedan försvinner solen bakom regntunga moln och lämnar kvar en kompakt, kolsvart bländning i lägenheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar