Att hålla hårt

Life sure has it's ways.

Med ivrigt pickande hjärta stänger hon porten bakom sig och tar sig fort ner för gatan, över bilvägen. Benen tycks knappt snudda vid asfalten, så fort går det. Hon tar trappstegen två och två, hetsar fram över trottoaren men hinner inte en meter till, innan det plötsligt blir alldeles tomt i huvudet och minnet. Hon har ingen aning om vilken väg hon skall in på. Är det nästa? Nej, den leder direkt till fotbollsplanen. Det måste vara nummer två. Där är en återvändsgränd. Hon rundar förvirrat och frustrerat varje hörn av de höga tändsticksaskehusen.

Det är den sista vägen hon skulle in på. Det hade bara försvunnit ur minnet. Ur muskelminne och ur själsligt minne. Det är där hon lugnar ner sig. Hjärtat varvar ner och steglängden halveras. Resten av vägen vecklas varsamt men säkert upp ur hennes minne. Hon behöver inte tänka en minut till, på vart hon är på väg.

Istället flyter tanke efter tanke bort, iväg, till en kompakt och annorlunda tid, som inte längre är. Hon kan krypa ner i varenda fragment, varje intryck av dåtiden medan hon lägger meter efter meter bakom sig. Bakom varje fönsterruta finns människoöden som hon noga följt under ett par år av sitt liv. Identiteter som hon desperat tog med sig, för att slippa det där tomma, försvarslösa inuti henne själv. Vissa av dem finns fortfarande kvar, märker hon när hon sveper förbi. Några av dem har äntligen dött och tagit med sig lite av det som tilläts uppta plats inuti. Nu får hon plats själv. Snart helt och hållet.

Den branta backen hejdar henne, men först en meter försent. Hon vet vad den här backens särskilda lutning gjorde med henne. Hon vet det, men hon har förträngt det. Hon har redan hunnit ner till plan mark, när vänsterbenet gör sig påmint.

Det var precis hit och inte längre, som benet orkade. Det var här hon gav upp varenda morgon, släppte den lilla muskelkontroll hon hade och lät den tunga foten falla mot marken. Steg efter steg ekade mellan de nyrenoverade husen och de åldriga villorna. Det var bara hit hon orkade. Det var bara så många meter ett nervknippe till lem överlevde.

Sin feghet till trots tar hon sig nerför hela backen, vidare över vägen och in mellan husen på Södergrensgatan. Varenda silhuett hon ser, tror hon är en schablon av någon av alla de människor som hörde hemma här tillsammans med henne back then. Hon är kusligt övertygad om att tiden måste ha stått stilla, den måste ha bevarat något åt henne, det får inte lov vara så påtagligt och samtidigt så diffust, det hon känner av. Det är hundratals individers närvaro som hänger kvar.

När hon ser att Postens lilla receptionsdisk har blivit bortrationaliserad så önskar hon att hon kunde se genom väggarna, om så bara för en liten, kort stund. Så hon kunde se in i allt det som finns bakom den där disken. Då börjar det regna.

Hon ägnar entrén enbart en blick. En lång, svidande, sådan. Men bara en blick. Hon stannar inte upp och hon hinner inte urskilja en enda klar tanke ur röran i huvudet i just den stunden. Hon känner den våta asfaltsdoften sakta rinna upp i hennes näsa och hon småspringer vidare längs trottoaren. Hon inser att hon önskar att alla stod kvar där de gjorde sist hon var här. Att alla kunde stå längs vägen och se på henne, möta henne, bara existera sida vid sida. En sista gång.

Och hon passerar lunchrestauranger med husmanskost och solarium från 1985 och hobbybutiker och industri efter industri. Hon håller sig medvetet på insidan av leden. Den insida som hon sprungit så många gånger, fram och tillbaka enbart därför att hon vet att där är tyst. Där finns skydd mot trafikbullret. Och mullret i huvudet.

Utan att hon ens hinner med, har hon rusat mellan varenda regndroppe tills dit där vagnarna inte längre går. Först där hämtar hon andan och berömmer sig själv. Allting finns kvar. Bara man lockar på det.