Natten var som en smekande, förrädisk mardröm. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle dö, när jag såg det där krypet på min nakna axel.
Klockan var strax efter två och när jag inte dog, gjorde det mig bara med rädd. Jag kunde inte sjunka genom golvet. Jag var förpassad till den annars så underbara, blodröda bädden av trygghet. Som nu blev ett antiklimax utan dess like.
Ögonparen som mötte mig morgonen efter var bleka och sorgsna.
HELVETE.
Och där står du, kolsvart och likblek, på din satans balkong. Suger på dina nikotinpinnar och blickar alltid ner åt vänster. Du ser helt livsfarlig ut, fastän att du har alla dina små barn där innanför dörren. Trots att du säkert inte är livsfarlig. Trots att du säkert bara har halkat lite. Jag fortsätter betrakta dig.
Och där står du, på hållplatsläge D i Brunnsparken. I din hundtandsmönstrade kappa och du har ditt hår i en hästsvans, såsom du aldrig, aldrig haft. Du ser helt livsfarlig ut. Du ser ut att kunna mörda någon med blicken. Jag vet att det är för att du känner dig osäker och maktlös, när du noterar med dina ögon i nacken, att det är jag som sveper förbi. Jag vill inte förvärra paniken som jag vet rusar genom dig, så jag går därifrån. Kramen som jag hade tänkt ge dig, klibbar sig fast i mina egna armar och mina ögon tårar sig.
HELVETE.
Och här sitter jag, med ännu ett misslyckande att notera, från förmiddagen i en mörkgrå gillestuga på tomten till Kaprifolievägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar