Avskala

Evighetsgöra. Det känns som att tappa greppet om varenda sinne och varenda naturlig impuls.
Väldigt långsamt har bitterhet förvandlats till nervöst påklistrade slapsticks och en släpig, ofokuserad röst som försöker låta viktigast i världen.

Det är en utmaning att sälja sig själv, sin själ och hela sitt väsen tre gånger varje dag, utan att ens ta ett steg utanför dörren. Det är slitsamt att se dammkornen i hörnen och höra de där små liktassarna smyga runt bakom min rygg. Det är utmattning i sin renaste form att klistra fast sig själv på papper efter papper, dekorerad i snygga klichéer och överdrivet jävla ljug.

Nu började det regna på gatan utanför. Skönt, så slipper man höra vansinnesskriken här inifrån. Så slipper man höra bruset. Och tassandet.

Jag bryr mig snart inte om varken mina ordval eller mina framtidsutsikter. Det var en utmaning att slå numret till en liten tant på en liten mottagning med alldeles för lång kö och alldeles för sjuka besökare för att verka normalt. Jag får skavsår i öronen av att lyssna på en liten tants skitnonchalanta röst. På ett tonfall som jag kanske borde känna igen, men som jag förträngde i samma stund som det nådde mina öron för första gången.

Suck.
Jag har för många paraplyer.