Soluppgångar

Gryningsvärlden har liksom landat. För varje dag som går, tycks solens strålar bli allt mer gyllene, glödande. Jag fördriver tid med att känna efter. Det är den tiden på året, då allting börjar om från början igen. Som det har gjort så många gånger, mest bara för att lura mig, om och om igen.

Jag vaggas in i vad som känns som äkta trygghet. Hopp om morgondagen, om återuppståndelse. För fem år sedan satt jag, tunn som rispapper, alldeles genomskinlig och såg på den här solen med mer panik och rädsla inuti mig, än vad som var hanterbart. Till och med mina ögon hade blivit albino då. Jag tog mig ut på andra sidan, dock. Helt och hållet, tack vare just detta.

För tre år sedan var jag på god väg att förvandlas till rispapper igen, just såhär års. Då tycktes det vara slutet på allt tid, all fakta, all verklighet, just de här dagarna. Det fanns ingenting bakom soluppgången. Bortsett från hotet om allts försvinnande. Och jag tog mig ut på andra sidan, igen. Jag tog med mig de där varma solstrålarna, in i precis allt jag tog mig för, in i allt jag upplevde. Det året tycktes solen aldrig gå ner.

Och för ett år sedan. Då hade jag inte kommit mycket längre än till det där rispappret igen. Då var jag dock fortfarande på andra sidan. Det skulle kosta mig alla solens timmar, all solens energi och all min egen, att ta mig ut på fel sida. Och det skulle straffa mig hårdare än innan. Det året var allting iskallt och stekhett på samma gång. Och när solen väl sjönk, på fel sida Eriksbergskranen, då sjönk den liksom för gott, tycktes det.

Idag steg den igen. Idag har det passerat många, många dagar och veckor och månader. Jag vet inte vilken sida jag befinner mig på längre. Men så mycket vet jag, att det finns fler sidor av solsken än vad som går att räkna.