Hon fastnar på stolen, med fotsulorna mot parketten. Hon fastnar med sina armbågar mot sitt kolsvarta bord. Hennes blick fastnar någonstans långt bort, bakom betongväggar, förbi tegelfasader, iväg över asfalten. Hon är någon helt annan stans, och hon kan känna hur bra det känns där. Där långt borta.
Efter en kort stunds analys av härkomsten från den bra känslan, förflyttar hon sig sakta nedåt, mot golvplankorna och dammstoffet. Där som de små parasiterna alldeles nyss levde och åt upp henne inifrån. Där placerar hon nu hela sin kropp, lugn inombords av vetskapen att de inte finns mer. Att de aldrig mer kommer att röra henne. Genom fönstrets skitiga ruta bryter varma, mjuka, vita strålar från årets första sol. Hon vänder sitt ansikte mot ljuset och känner hur lager efter lager av ont sakta spricker upp och flagnar ner, mot parketten.
Det har legat ett kompakt mörker över hennes gata i fyra långa månader. Innan dess låg mörkret inuti hennes hem. Det omöjliggjorde för henne att ens ta sig mellan rummen utan att snubbla och trilla och slå i och våndas och darra och skada sig, vecka ut och vecka in. När mörkret flyttade ut, blev det stillsamt inuti lägenheten igen. Men lik förbannat samma utmaning att överleva.
Och så plötsligt, en dag, så ligger de där bara. De där oerhört magra, vitkala och darrande strålarna som knappt når ända fram, men som ändå försöker och sträcker sig så intensivt att det sticker och tårar sig i ögonen.
De har legat där hela tiden.
Bara väntat, fridfullt och övertygande.
Snart så. Snart så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar