Beskydda mig

Det lyser om mig, på utsidan.
På insidan slocknade ljuset igår. Det kanske vaknar igen, men just nu känns det avlägset.

Det som jag trodde jag var bitterhet har nu ersatts av etthundra procent sorg. Det tas ifrån mig, bit för bit, det som jag hade kvar och höll i så jävla hårt att jag börjat få kramp. Jag höll mig kvar för den satans livhanken.

Tänk så enkelt det kan vara att bända upp mina fingrar och med ett litet pincettgrepp bara, plocka ut stoffet av det lilla som fanns kvar. Så enkelt att jag blir helt stum.

Och så tänker jag

vuxna människa. VUXNA JÄVLA MÄNNISKA. Vad gör du? Var sätter du dina fötter? Varför gör du såhär? Vad är det du säger? Du skriker ju. Min skalle är gjord av gips. Väggarna av betong. Golvet av parkett. Rören av igenrostat järn. Jag dunkar huvudet hårt mot väggen tills det snurrar. Hoppas på att jag gör stora hål.
Då kanske liket kryper fram och härifrån.

Det blir inga hål. Det blir knappt ens några märken. Det fortsätter att dofta dött och surt.

Min P räddade mig igår. Han vet inte om det, men han smög fram till det lilla, lilla där på golvet och plockade upp henne i sina armar och han doftade just precis sådär som han ska, svagt av ull och rakvatten. Och mot hans hjärtslag och sticket från hans tröja får jag somna. Han gjorde det, fastän jag trodde att han hade dött.

Tack.