Vi sätter oss ner. Fyllda av så mycket som vi ännu inte kan prata om. Fyllda av så mycket, ännu en gång. Det har blivit en bekant, trygg känsla. Det ligger inte lika mycket panik mellan orden och andetagen längre. Det ligger ingen rädsla kvar, i att erkänna allt vi slog sönder så alldeles nyss.
Och ibland behövs inte ens några ord. Ibland behövs inte mer än ditt köksbord och dina ögon och dina varma händer. Du håller om mig när nattmörkret kryper inpå och du virar in mig i varv efter varv av den där tryggheten jag fortfarande girigt kan törsta efter. Du och dina varma händer.
Långsamt rycker vi i trådar som länge, som alltid, legat gömda, förbjudna och censurerade. Saker jag har glömt bort, sådant som tillslut runnit iväg, efter så lång tid av förnekelse. De trådarna drar vi ömt i.
Jag är livrädd att förlora dig igen. Jag har aldrig varit så rädd. Inte ens då när allting var som smutsigast och inte ens då när jag slog dig sönder och samman. Inte då när tystnaden var som mest kompakt. Inte när du försvann. Inte när jag lät dig försvinna.
För försvinner du nu,
förlorar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar