När jag sätter mig på passagerarsätet brevid henne i den svarta lilla bilen, känner jag hur luftvägarna plötsligt vidgas och syret får fritt spelrum inuti mig. Det strömmar in och jag hinner inte ens bli girig. Hon trycker gasen i botten och vi slirar mellan trafikljus och spårvagnar med sura förare som skriker efter oss. Hon vevar ner rutorna och låter vinden slita i hennes hår. Hennes hud är varmbrun under de mörka solglasögonen och den ljusa tunikan. Det lyser om henne när hon tar oss till havet.
Det var det där om syretillförseln. Bredvid henne får jag lov att känna mig vacker. Och det blir så tydligt här, vid denna särskilda lilla plats i staden. Här är egentligen ganska smutsigt. Svaga doftstötar av diesel sköljer in över oss med jämna mellanrum. Människorna här ute är sällan ett trevligt folk. Men det är en särskilt plats, vikt åt en hel drös minnen. Det tar jag i en annan gång, för jag har fullt upp med nuet. Jag har fullt upp med att leva, blickstilla, på en filt vid hennes lilla spot.
Mot eftermiddagen svider det lätt i skinnet och håren ljusnar sådär som de alltid gör. Jag tänker på Fröken Hermelin och "wie ein Affe" men det kanske är mest på grund av det tjugotalet man starka flaket från Jensens som dånar förbi i tusen decibel när jag står på Vasaplatsen och väntar på vagnen. Jag glömmer bort vilken vagn jag väntar på och vägrar se någon av dem i ögonen. Deras blickar är dimmiga och jag får mousserande vin i håret. Mitt i den 30-gradiga hettan och det svidande skinnet fryser jag plötsligt något fruktansvärt.
När jag kommer hem är förmiddagen ändå det som etsat sig fast starkast. Studentflaken överbemannade även mig tillslut. Det var väl egentligen inte mer än väntat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar