Hon sätter sig ner för att skriva, fastän att det är mitt på dagen. Fastän att hon inte tagit tag i ett enda av dagens alla måsten än, så sätter hon sig ner och skiter i allt samtidigt som hon fattar pennan. Det har blivit något utav ett återkommande tema, det här med att skita i allt. Hon intalar sig själv att hon har disciplin och att hon är effektiv i alla sina göromål. Hon är en rationell person, en duktig. Hon gör rätt. Egentligen går större delen av de flesta dagar åt att skita i allt, ännu en gång.
Det kommer inte att vara legitimt att gå och lägga sig förrän om cirka tolv timmar. Siffran hägrar som ett tungt, oövervinnligt rättsmål. Fastän att tolv timmar egentligen inte är något alls i långa loppet. Hon har lärt sig, noga, att allt egentligen är ingenting i långa loppet. Det är en lugnande tanke, för det mesta.
Det finns dessutom så fantastiskt mycket att göra under tolv timmar. Nästan för mycket. Nästan så mycket att hon kanske inte kommer att hinna med. Till exempel så har hon ju gott om tid till att återuppta träningen igen, efter den där envisa lunginflammationen som stal hela hennes kondition och motivation. Sedan kan hon fördriva ett par två, tre stabila timmar framför hallspegeln. Där finns alltid så mycket att prata om. Det finns arbeten att söka, det finns dammiga ytor att torka av, det finns imbecilla tanter på Facket att ringa, det finns räkningar att betala, det finns fondsparande att se över och det finns drömmar om företagsamhet och nyskapande. Om att hitta sig själv.
Men mest av allt finns det en säng. I sängen två täcken. Dem kan hon dra över huvudet, det är hon skitduktig på. Och då finns ingenting, för en liten, liten stund. Då finns hon inte ens själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar