Det är behaglig insikt som når henne mellan foton och nygamla historier. Det är omöjligt att undvika att skratta, ibland så magen knyter sig. Inte skratta åt, utan skratta med. Hon ser vilken oerhörd effekt det har. Hennes skratt verkar helande, på något vis. Och det är då den fantastiska insikten alltså når fram - den om toppar och dalar, om kurvor.
Det är något vackert i att glädjen är lika intensiv som sorgen, och att det ibland inte verkar finnas något mellanting. Det är nästan ännu vackrare att få känna sig intensiv, sådär som det alltid verkar vara hos det vackra folket. Hon njuter fullt ut av sin nyvunna kunskap. Plötsligt känns det stormande grälet för några dagar sedan, mest bara värdefullt och som ett bevismaterial. Beviset på att precis så trasigt som allt var då - precis lika helt är allt nu. Och att den ekvationen hade varit omöjlig om ingen äkthet hade funnits i känslostormarna.
Hon tycker distansen är nyttig. Hon tycker närheten är en nödvändighet, men också en mätsticka på topparnas höjd och dalarnas djup. Jo, det är helt klart något vackert över det hela.
Det är mjukhet i luften den kvällen. Det är inte svårt att öppna upp för sådana samtalsämnen som annars är tabu, som alltid annars får agera skolexempel på automatiska dörröppnare till helveteskvällar. Men nu är det fotoalbum efter fotoalbum som öppnar dörrarna, och där bakom finns bara mer mjukhet. Hon får höra historier om för ett, två, tre, fem år sedan. Hon får kika in bakom kulisserna och hon är mer harmonisk än på länge.
Den natten somnar de vid fotändan av sängen, på varandras ömmande vänsterarmar som viskar om ett annalkande månadsskifte på andra sidan jordklotet. Och de sover mycket gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar