Det känns som att mitt huvud är helt bedövat av kylan. Varenda försök till en konstruktiv tanke slutar i ett grötigt mummel mellan mellan pannben och storhjärna. Inte en enda vettig impuls når fram. Och jag försöker fundera ut hur man bäst börjar prata med någon.
Hur inleder man det som skall bli en omstart utan att det blir slutet? Lättast är, som alltid, att inte ens försöka. Stanna kvar i sin melankoli och sin gråzon till vardag, för där vet man i alla fall hur varje snedsteg känns. Man vet smaken av framgång och man vet hur man parerar ett-steg-framåt-två-tillbaka.
Jag hade velat säga
Det här är inte att försöka, det här är inte att vilja.
Det här är att ta för givet, något som aldrig ens fått en chans att vara.
Det här är att sticka huvudet i sanden, det här är ignorans i sin ädlaste form.
För vi är vuxna människor, du och jag. Hur klyschigt och ytligt det än låter.
Det är den här chansen som ges, det finns inga manualer eller tidsfrister.
Det finns snart inte mer tid. Det finns snart inget mer tålamod.
Hur skall jag kunna svära på att det blir enkelt?
Hur ska jag vara din hjälp, mot elaka händer, bakom min rygg?
---
Hur inleder man det där samtalet? Hur säger man allt det svåra, när det är det enkla som ligger i vägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar