Skövling

Jag försöker känna efter. Långt, långt inne i någon mörk och bortglömd vrå ligger allting kvar. Stilla och rofyllt. Orört på så många år nu, så många tusen dagar. Inbäddat i värme och mjukt mörker, finns kanske något litet fragment kvar.

Jag hittar inte fram, jag hittar inte det som kändes. Det verkar vara försent.

Det är en bekräftelse på att jag lever. På att jag lever här och nu. Och nu. Nu finns gårdagen inte kvar. Jag kan gräva efter den för resten av mitt liv, men jag kommer aldrig få upp något annat än djupa, tomma hål. Det är en smärtsam insikt.

Stå emot impulser. Stå på dig. (jag vill stå mitt i mig)
Här är jag, känn efter. Jag försöker verkligen, känna efter.

Kanske är det detta som kallas förträngning. Kanske är det detta som vi väntar på? Som vi väntat på i tretusen år? Kanske är det detta som kallas vägskäl. Och ett skäl till att välja en annan väg.

Rädslan kommer och tar oss. Varenda morgon, varenda kväll, för varje steg, tillfångatas vi.

De ord jag får från C räddar hela mig. Varenda satans gång. Och varje stavelse ger mig energi och kraft och mod. Att vara här och nu. Vara i mig själv. Vara idag. Det skapar så mycket nytt i mig att det gamla slutligen faller över kanten och kvar återstår då så mycket utrymme, så mycket takrymd, att jag inte längre kan gå vilse.

Det är min skog, som skövlas. Det är murkna stammar och bråddjupa kärr. Det är ett kompakt jävla fuktigt mörker som vi sågar ner. Jag kan stå mitt i. Det finns utrymme. Det finns syre.