Det är kvävande tyst. Utanför ges mörkret inte minsta chans att lägga sig, för allt det vita. Inuti är det varmt och iskallt på samma gång. Hela jag kokar över. Jag är uttråkad, har inga trådar att dra i.
Bara tanken på att ställa sig mitt i allt detta vita, ter sig kittlande. Det skulle vara som knivar, så kontrastrikt. Det skulle vara så fel. Kanske inte riktigt lika fel som mitt Alternativ Två. Kanske inte ens jämförbart egentligen. Men må så vara, ändå lockar det åt helt jävla fel håll.
I afton kommer jag dock inte falla till föga. Det räcker med den gångna veckans två klavertramp. Kan inte fatta vad det var som hände. Men det kommer inte hända mer, inte ikväll i alla fall.
Tänk. Solens hetta är nu bara en handräckning bort. Det är ett tungt, dallrande skimmer över hela tanken. Så berusande att jag inte klarar mer än en liten, liten bit av den i taget. Men det är på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar