Jag minns kastrullen som fick stå framme hela julen, på spisen, längst in mot väggen. Du sköljde ur den med lite varmt vatten mellan varje gång. Det var onödigt att diska, den skulle ju ändå värmas på strax igen, när du druckit ur ditt lilla glas.
Det blev en mörkröd beläggning i botten till slut. En mörk beläggning i vår minsta kastrull, den från IKEA. Den som vi köpte tillsammans, där i början, när det var så mycket vi behövde. Då när vi var på IKEA ofta. Jag tyckte mycket om de där turerna till IKEA.
Och jag minns saftglasen. Då när vi ätit klart och jag diskat. När det blev kväll och vi kurade skymning, som du brukade säga. När läxor var klara och kvällen låg orörd framför oss. Du brukade sitta framför din dator, som gick så långsamt att man fick nervösa ryckningar av att behöva använda den. Du hade alltid ett glasunderlägg på skrivbordet och på glasunderlägget ett saftglas. Jag brukade ta de stora latteglasen när jag drack saft. Men du tog alltid de lite mindre, de som vi köpt tillsammans på IKEA, och jag undrade alltid varför du inte tog ett större. Jag borde vara tacksam idag, för att du inte använde de stora.
Till maten drack du alltid vatten. Du drack mineralvatten i mängder. Ändå kunde du inte hålla i besticken, ändå kunde du inte alltid träffa munnen när gaffeln skulle in. Jag minns det säregna slamret från metallbesticken - som du och jag köpte på IKEA - mot ditt vitblåa porslin. Smällen från ett misslyckat försök att greppa en tunn liten kniv och en tunn liten gaffel. Du drack alltid mineralvatten. Det försvårade för mig.
Det försvårade såpass att det alltid var tyst vid matbordet. Det var en såkallad bedövande tystnad. Den känner alla till. Vår tystnad var bedövad även neurologiskt.
Och jag minns dina andningsuppehåll. Du somnade alltid före mig, stängde din sovrumsdörr och skojade med mig i dörrspringan, lekte tittut med mig, fastän jag var stor, sjutton år. Jag skrattade åt dig och du kastade en slängkyss innan du stängde dörren helt. Jag satt framför teven till in på småtimmarna. Lät program efter program överösta dig. När jag slog av teven stod jag i badrummet i tjugo minuter och spolade med vattnet, för att tystnaden inte skulle ta mig riktigt än.
Fastän jag stängde min dörr hårt och tätt, så hördes du igenom. Jag räknade varje andetag, varje snarkning, varje mumlande. När första uppehållet kom, blundade jag. Så hårt jag kunde. Slog av hörsel och slog på sömn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar