Enkelhet

Det kan lika gärna gå tusen år, just nu. Jag hatar och jag älskar på samma gång. Jag lever och död varje sekund så här.

Musiken är tom. Fotografierna är tomma. Dofterna är fulla som ägg, men de sveper iväg på ett obstinat vis varje gång jag finner dem. Fotspår försvinner, så även de som satts mentalt.

Jag hade önskat något utanför ett simpelt återförenande. Jag hade önskat dig som en lång skugga, som sakta rullade in här. Livrädd för hur jag kan köra allting ner i botten, när vi möts på fel koordinater, önskar jag dig starkare och mer övernaturlig än du egentligen är - önskar jag dig som en magiker. Du lyfter mig i dina armar, du sätter ditt finger mot mina läppar och ur din hela kropp strömmar just de melodier som fattas mig. Du bär mig hela vägen och du ser in i mina ögon. Du trollar bort alla människor runt omkring, du trollar bort alla mina rädslor. Du tar varje steg med bravur och du gör det rätt. Du gör allting rätt.

När det i själva verket är jag som lyckas trolla bort mig själv ur varje sekund av verklighet. Jag sitter någonannanstans, under en säng på ett dammigt golv, tillsammans med alla svarta kryp från helvetet.

Du kommer göra allt det där. Jag kommer spotta på dig. Jag vet det så jävla väl.
Och det får inte hända. Det får inte hända så till den milda grad att jag är beredd att kasta mig framför E6:an.

Jag lärde mig aldrig hur man stoppar mig. Det är så simpelt.