Om vädjan

Jag brukade springa ner dig nattetid.
Jag brukade säga snälla, ta emot mig.
Jag brukade böna och be.
Jag brukade lägga mig på dina golv för att du skulle se mig.
Jag brukade jag göra vad som helst.
Jag brukade se dig i ögonen.

Du hörde aldrig hur jag skrek, va?
Du såg aldrig hur jag blödde, va?
Du hörde aldrig mina nödrop, min mistlur, va?

Du såg aldrig vad som hände.
Du såg aldrig hur natt efter natt blev till veckor och månader.

Du fattade aldrig.

Visst var det så?
Visst var det så att dina sinnen var någon annanstans?
Visst var det så att det aldrig hände?

Snälla, säg att det var så.
Snälla, säg att du bara var någon annanstans.

Jag kommer inte att kunna förlåta dig.
Jag kommer inte att kunna förstå, om inte du kan erkänna;

att du  hela tiden bara var någon annanstans.
Att du hela tiden bara var halvvägs därifrån.

Det hade varit så enkelt om du erkände det.
Det hade varit tusen gången enklare om du hade sagt det redan då.

Men jag behöver av dig att säga det nu.
Jag var aldrig där.