Om den där besvärjelsen

Jag kommer hem med lugn i handen, tätt tryckt mot bröstet.
Omsluten.
Du kom in genom min dörr med det där lugnet redan för ett halvår sedan.
Du bara placerade det i mina armar.
Jag var ett kaos.
Jag är fortfarande ett kaos.
Dom var inte i närheten av utsträckta, mina armar.

Men du visade för mig all min bräcklighet.
Du såg mig i ögonen.
Utan ett ord låste du upp sådant som jag trodde hade rostat sönder.
Nu sträcker jag mina armar allt längre ut för att ta emot.
Nu är min famn öppen för allt du skänker mig.

Jag slutade vara rädd för dig och i samma andetag
slutade jag att vara rädd för mig själv.

Det kommer att ta tid.

det kommer tidvis att bli svårt,
det blir kallt, och åskan kommer gå.
Men jag ska gnugga dig varm,
jag ska viska ditt namn

Precis så känns det.
För allting landar i dig och allt vad du gett mig.
Allting.
Allting som är jag.

Jag ser skiljelinjen mellan vad som är du och vad som är jag.
Vad som var igår och vad som är idag.
Jag ser den faktiskt.
För första gången.
Ser jag den faktiskt.

Och för alla gånger som du stått framför mitt fönster och försökt att blicka ut över gatan, genom alla skitstreck, medan du viskat att lugnet vilar här,
för alla de gångerna är jag skyldig dig,
är jag dig evigt tacksam.

För det korn av sanning du levererat.
För hur du visat mig vägen.
Utan att en enda gång väglett mig.
Utan att för en sekund tala om för mig hur saker och ting går till.
Utan att släppa mig blick.
Bara visat mig den väg du vet.
För mig att välja eller välja bort.

Vad som komma skall.
Du äger inga svar, du äger ingen sanning, du äger inte mig.
Du äger dig själv.
Det visade du för mig.

Och det var just precis vad jag behövde få se.

För att kunna sitta här, ett halvår senare,
lugn.