Om trådstumpar

Signalerna är långa och dröjande. Sekunderna blir timmar i mina öron.
Jag hör din röst, hör kornet av förvåning förvandlas till glädje.
Men jag vet. Jag vet så väl det du inte vet, det du inte kan förstå.
Din glädje är inte min.

Jag har en autopilot i mina stämband och jag har en liten djävul i min skalle.
Du ser inte det, du hör inte det.
Din röst flyter så fint mellan orden, samspelar så smidigt med min.
Vi kolliderar aldrig, precis som alltid.
Jag hör när du ler.
Du hör när jag spelar ironisk. Då blir du tyst.

Men där har aldrig funnits någon tystnad oss två emellan, det vet du lika väl som jag.
Du skulle aldrig erkänna det.
Men du vet. Du vet så väl, det jag aldrig kommer att kunna förstå.
Ditt liv är inte mitt.
Är inte någons.
Inte någon annans än ditt.
Bara ditt.
Alltid bara ditt.

Och du frågar, två gånger till och med, det där som man inte får lov att fråga.
Det där som du vet att jag aldrig kunnat svara på.
Som jag för tusende gången vägrar svara på.
Hur mår du?

Jag flinar åt din fråga.
Över linjenätet hör jag dig backa.
Du vet inte hur tydligt det hörs.
Egentligen är det ju jag som backar.
Egentligen var det ju hela tiden jag som backade, som sparkade bakut, som slog tillbaka först.

Jag ger dig några korn, några små oidentifierbara fakta.
Tagna helt ur sitt sammanhang.
Jag låter dem flyga ut i luften, men sliter sönder dess vingar innan de ens nått änden av linjen mellan oss.
Skapar din tystnad åt dig. Låter dig slippa bemöta, besvara, ta till dig.
Låter dig behålla din glädje.

Men när vi har lagt på så har du även fått min.
Den lilla jag ibland äger rätten till.
Som jag duktig väljer att kassera så fort den råkar dyka upp.
Den ger jag dig. Så att du kan lägga ifrån dig din telefon på bordet.
Så att du kan återgå till din kväll.
Så att du snart kan plocka upp telefonen igen, ringa ett samtal och bli serverad lite äkta, ren, oskuldsfull glädje på ett fat.

Ett fat för dig att bara plocka ifrån och njuta av.
Varje bit tar du, ger du dig själv.
Du vet inte om det, men jag har alltid beundrat dig för just det. Din okuvliga respekt för dig själv.

Och samma bitar tar jag, enbart för att slänga i ditt eller någon annans ansikte.
Samma bitar kan jag konsten att förvandla till knivseggar och frätande syra.
Samma bitar hittar jag alltid lika garanterat de vassa kanterna på.
Samma bitar plockar jag åt mig för att ge till någon annan.