Om bilderna av mossgrönt glitter, för tidigt öppnade kalenderluckor och återupprepade övertramp

Det är det bedövande i kylan från stålet i fönsterkarmen som plockar fram det.
Jag skyller på det.
Och hur det fortfarande kan blåsa vindar av minusgrader där utanför.
Skyller jag på.

Hur vissa slingor av musik fortfarande kan plocka fram snöflingor ur min gråbleka hud.

Och där ur hämtar jag det där som jag skulle ägna ett halvår till att glömma bort.
Plötsligt vräker snön ner framför ögonen på mig och jag tänker;

Om ni bara hade varit där då

Om ni bara hade sett allt det där,
om ni bara hade kommit hit lite tidigare,
utan att gå härifrån,

då hade jag väl varit hel nu?

Snön kom med kylan, kom med beckmörkret.
Och i allt det mörka var det så enkelt att blunda.

Om jag låter mörkret in hit nu, tillsammans med den där typen av svala vindar som man med lite fantasi så enkelt uppbådar, kommer väl allt tillbaka?

Och då backar väl tiden?
Då behöver man väl inte tänka efter två gånger?
Då blir väl igår idag?
Då trollas väl samvete och moral bort?

Visst är det så?

Det är just de där orden
and I alsow knew
I was not magnificent

Och de tar mig sönder och samman, varenda jävla gång.