Du tog vägen över sjön för att se när isen sprack, eller hur?

Doften av vanilj vilar tungt över rummen.
Rogivande och mild till trots, vädjar den till helt andra sinnen.
Jag öppnar alla fönster och sedan tänder jag värmeljus fastän det är i mitten av juni snart.

Mellan doftslingorna av allt det söta letar sig ett svart litet snöre fram, inte längre än en dryg decimeter, men satan så målmedvetet ändå.
Mellan doftslingorna av vanilj finner allt mellan himmel och jord sin plats. Där tycks vägen vara klart och jävligt tydligt banad.

Skriv sådant som dom vill läsa, tänker jag och samma sak tänker någon annan just innan hon formulerar sina ord.

Jag är utomlands under vecka tjugofem till tjugosex!
Kan du förstå hur förbannat jävla roligt det är?
Titta vad brun jag blir!
Kan du tänka dig, va?
Titta, här är jag! Ser du mig? Se mig! Hör mig!

Jag ser dig, tänker jag.
Jag ser dig,
så länge du tror.

Och du tror.
Helvete vad du tror.

Men du?

VARFÖR FÖRSTÅR DU INTE ATT JAG HAR SLUTAT ATT TRO?
FÖR LÄNGE, LÄNGE SEDAN?