Det var så nära.
Men jag sitter i fönsterkarmen i köket igen och undrar alldeles stilla
hur hamnade jag här?
Jag vill inte ens skriva.
Jag vill inte någon ska läsa.
Jag vill bara lägga alla jävla kort på bordet, såhär ett år senare, för vem som helst att se, men helst av allt
för alla ni som betyder något,
att se, eller snarare erkänna vad det är ni ser.
För nog fan vet jag ni ser, ni förstår, ni är inte dumma i huvudet.
Nog fan är det inte bara tomt snack. Nog fan lägger ni fram trådar åt mig som ett slags dagens erbjudande.
Dra i dem, kanske? säger ni
Nej?
För jag drar inte. Eller, samtidigt, så gör jag det. Jag drar för mitt liv.
Men vi drar åt varsitt håll, alla ni och jag.
Sitter där och hoppas och drar.
Hoppas, drar och väntar desperat åt varsitt håll på respons.
Jag slutar i mitt köksfönster.
Ni slutar i värmekällor av alla de slag,
omhuldade,
omslutna,
bevarade.
I allra högsta grad levande.
När allting här börjar om igen.
Och om och om och om igen.
För etthundrafyrtiosjunde gången igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar