I've been secretly falling apart

Där står du, med ryggen mot mig, vänd mot mina skitstrecksrandiga fönster
och säger att
det är som att här
här skulle aldrig någonting dåligt kunna hända
utan att överhuvudtaget förstå allt vad som ligger i dina ord.

Eller så förstår du.
Eller så gör du medvetna val och på samma gång utesluter mig ur ekvationen.

Det som gör mest ont är väl det att jag aldrig kommer att få veta;
varför du säger så.
Varför du gör som du gör.

Och här är så rofyllt, så stilla.
Här sitter lugnet i väggarna.

Du ser det, du känner det, men du vet inte varför.
Och jag hade kunnat tala om för dig det;

att det är enbart därför att det är du som tar med dig det hit in.

För det finns inte tillstymmelse till lugn här när du inte är här.

Men det vet du inte om.
Det finns inget jävla rofyllt här, när du inte är här.

Det vet du inte.
Det finns inget som heter att här skulle aldrig någonsin någonting dåligt kunna hända.

Men du vet inte det.

För du kommer med all ro.

Och du tar den likväl med dig

när du går.