Om omstart

Jag lägger mig ner för dig.
Jag lägger mig inte platt, men jag är jävligt nära.
Jag lägger mig ner.
Och jag följer riktlinjerna av hur din blick talar om vart vägen går.

Jag bibehåller den där blicken och jag ser dig utan problem rakt in i ögonen.
För det är jag som har strålkastarna bakom mig.
Och jag vet hur de bländar dig.

Jag lägger mig ner och jag klär av mig.
Jag skalar av varje lager, tror du.
Och jag låter dig tro. Jag låter dig så gärna tro och tillfredsställas.
Men egentligen är det ju du, du stackars jävla sate, som blir avklädd.

Så gärna.
Så gärna, så.

Men du?
Du kan väl ändå inte förneka, om vi skall tala klarspråk, hur något lätt motbjudande sprids i luften runt mig?
Du vet, den där doften?
Den där stämningen, den som är så förbannat jävla obekväm.
Nej?