Det knastrar inuti min näsa när jag vidgar mina näsborrar och den blodmetalliska doften sticker och skaver.
Jag har ont i huvudet. Jag som aldrig haft huvudvärk i hela mitt liv.
Och det svider under mina naglar och jag kan inte gå rakt och mina ögon är så rödsprängda nu att det där om att jag börjar se ut som en pundare inte ens är ett skämt längre. Och varje jävla kota i hela jävla ryggraden skaver och jag kan inte höja höger arm utan att axeln verkar vilja hoppa ur led och jag har fortfarande svårt att andas på egen hand och hjärtklappningen har inte bara slutat rusa, den har liksom slutat helt och jag kan inte sova, jag kan inte sova, jag kan inte sova.
När allt, precis allting, gör så ont som det gör nu. När jag liksom ser ner på mig själv utifrån och undrar vad det är för urblåst jävla äggskal jag försöker leva i, vad är det jag förväntas göra då? Var i hela helvete finns det där syret som det pratas om? Det sägs att det helt jävla ödmjukt skulle kunna ge mig ork nog att sträcka på mig, resa mig upp och börja gå framåt. Och det låter ju bara och enbart helt jävla otroligt.
---
Jag hade gjort det igen, precis nu. Jag hade fan gjort det om och om igen, bara för att få stanna kvar i mellanrummet som det skapar.
Jag kan inte, jag har blivit bestulen på mina verktyg. Jag kan inte göra så, inte mera nu.
Men jag kan mitt mellanrum. Och jag kan konsten att stanna kvar.
Och känner jag mig själv, så väljer jag att stanna nu, bara för att slippa göra om, göra rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar