Om nivåer av framgång

Det här är en praktikant, säger hon i vit rock. Det här är en praktikant och hon heter Anna.
Jag fattar Annas hand och skakar den ganska omilt när jag presenterar mig. Annas ögon fokuserar intensivt på en punkt strax till höger om mig.

Jag klär av mig medan hon i vit rock ber Anna att lägga sig på britsen. Jag kommenterar inte hennes stammande ursäkt för att ha växlat ihop våra namn. Jag tänker att det förmodligen är värst för Anna.

Medan Anna letar tejp och sterila förband i förrådet så stirrar jag upp i en bländande steril takbelysning. Det finns inga upptejpade bilder av Bamse och Nalle Puh i det här rummet, noterar jag. När Anna har bytt examination gloves tre gånger så sätter jag mig upp för att studera hennes arbete.

Ur mig flyger slentriankommentarer som för att fylla ut tomrummet mellan vad jag ser och vad jag egentligen tänker på.

För jag tänker på hur solljuset så här års har en förmåga att likt laser bryta sig igenom nästan vad som helst. Såsom exempelvis min genomskinliga hud. Eller vårdcentralens skitiga fönsterrutor.

Jag tänker på hur snön doftar i just det här februariljuset. Jag påminner mig själv om allt som finns begravt i den där doften. Jag har omsorgsfullt bäddat ner tusen minnen däri och jag vill plocka fram dem just nu, just här, under strålkastarljuset från en steril sjukhuslampa.

När jag ser på Anna så ser hon inte särskilt lycklig ut. Jag gottar mig i tanken på alla tunga böcker hon måste plöja sig igenom och hur tragiskt det är att hon måste göra sin praktik här, på mitt ben. Jag tycker rent av synd om Anna. Jag drabbas av en plötslig lust att säga det till henne.

Istället säger jag åt henne att hon inte behöver någon sax för att kapa tejp av just den där sorten. Och att hon måste linda hårdare för att elasticiteten i lindan inte skall ge upp om några timmar. Och att hon borde applicera mer Suprasorb.

Men Anna rör inte en min och jag känner mig otillfredsställd när jag klär på mig igen. Tanken på att det där hade kunnat vara ett urklipp från ett högst barnförbjuden citat gör mig lite lättare till mods och jag låter henne slippa fler av mina kommentarer.

När jag lämnar rummet strålar en överjävlig smärta genom halva mig och jag tänker att där fick jag allt så jag teg. Från en steril toalett under all kritik hämtar jag vatten att skölja ner mina smärtstillande med och när jag sedan stapplar ur i det hämndlystna februarimotljuset är jag nere på jorden igen.

Det finns ingen anledning för Anna att klä av sig och lägga sig på någon brits. Anna har så mycket framför sig. Hon har en hel jävla aveny av ljus att sträcka ut sin tillvaro på framöver. Det är således fullt förståeligt att Anna inte ser mig i ögonen. Det är rent av ödmjukt av henne.