Landningsbanor

En gång var det sommar. En gång var det varmt, kokande hett. En gång var det bländande ljust på andra sidan fönsterrutorna.

En gång satt vi och drack Arvid Nordquist på träbänkarna i motljus. En gång doftade allting av sand.

En gång var snön kritvit fastän den legat i ett halvår och en gång kunde vi hålla balansen på blankisen över Heden. En gång var det inte ens svårt att leva för dagen och ta allting i sin ordning. En gång var tålamod inte bara ett begrepp. En gång hade vi kontroll.

En gång var sommaren alldeles för lång för att hösten skulle få någon chans. En gång mejade vintern i sin fullaste brutalitet ner sommaren. En gång blev dissonansen årstiderna sinsemellan lite väl diffus.

En gång vaknar jag.

En gång vaknar jag och tittar tillbaka och ler och låter det vara inte mer än så. En gång förstår jag det som kallas perspektiv. En gång upplever jag försoning. Och det må vara på den mest banala nivå, det spelar ingen roll, för en gång känner jag smaken ändå.

En gång var ett år av allt och ingenting. Det hade varit en lögn att säga att det inte var värt det. Det hade varit en lögn att säga att jag inte hade gjort om varje minut igen.

Och en gång var en gång.

Låt det vara tusen gånger mer.