Och allting är som förut

Syretillförseln försvinner redan vid Järntorget och det var inte inräknat i kalkylen.
Det är tjugofem minuters väntan och det var verkligen inte förväntat.
Det är en halv plusgrad ute men jag känner av feberhetta.
Det känns så, när man står handfallen i väntan på något som inte finns.

Det tar tretusen år att nå hemmagatan.
Det går på tre röda.
Och jag vet inte var jag bor, jag vet inte min portkod, jag vet inte hur man andas.
Jag slår mig själv på käften, för det här är mitt och enbart mitt eget fel.

Jag hade aldrig valt några omvägar om det inte vore för mig.
Jag hade aldrig tappat bort allt det viktiga om det inte vore för mig.
Jag hade aldrig glömt min portkod om det inte vore
för mig.

Jag gör ett medvetet val när jag slår på
what have the demons done
with the luminous light
that once shined from your eyes

Och i takt med att volymen stiger
minskar mitt syreupptag.

Jag får panik. Jag erkänner det.
Jag får panik när jag ser och tvingas förstå, tvingas försonas.

Där är parkett och doften av sterilskrubbat. Där är tomt och iskallt och kolsvart. Där är längtan. Där är alldeles
för mycket som viskar om i morgon. Där är stanken från vad vi kallar fåfänga flyktförsök.

I mellanrummet finns ett litet något. Och det är just i sin ordning;

Men, snälla, söta, rara, lilla du; det kommer inte komma någon till din undsättning förrän du lyfter fingret,
böjer dina knän,
kuvar din nacke
och ber.