Om den tunna, fina linjen mellan verklighet och illusion

Jag tänkte att jag aldrig skulle hamna här. Det tänkte jag igår och veckan innan dess och hela förra året och varje dag under ett gediget antal år innan dess.
Enbart formulerandet av den tanken, för så länge sedan, vittnar om raka motsatsen.

Och här sitter jag, blottad och mer naken än jag någonsin känt mig, och tänker
hur i helvete hamnade jag här?

Jag flinar och spexar febrilt för att trolla bort känslan av all borttappad kontroll.
Jag blundar o upprepar för mig själv att det hjälper, innan jag vänder verkligheten ryggen.

Sedan tänker jag att
jag skall formulera det här
jag borde verkligen formulera det här

Jag kommer innanför dörren till hemma och jag behåller tanken, känslan - behovet - av att säga något.

Ju starkare det där begäret växer sig, desto mer desperat inser jag att jag saknar kanaler.
Jag har tusen forum att sprutlackera med allt vad som rör sig inuti mig.
Och det kommer aldrig att bli mer än en vackert glänsande ytlasering av det.

Det är en insikt som gör förbannat ont.
Jag ser in i Fru Verklighets ögon och de lyser iskallt blå. Jag kniper demonstrativt käft när de ber mig tala.
Och med ens jag äntrar overkligheten innanför min egen jävla dörr, så bara blurrar allting konkret ihop sig till en obeskrivligt kletig sörja av verklighetsfrånkopplat dravel.

Jag håller båda bitar så jävla hårt.
Jag bara står här och håller, som ett jävla fån.
Jag kan fan inte rubba.