Om att blåsas omkull

Så går det till, när man väljer att inte minnas;
hur det kan låta exakt som kulsprutor från ett simpelt blekgult balkongräcke
hur doften av hej-kom-och-hjälp-mig kan kännas när den på allvar existerar
hur det känns när man låter kulsprutorna överrösta förnimmelsen av hej-kom-och-hjälp-mig
hur det kan se ut när sammetsblåa trygghetsögon blir kolsvart livrädda
därefter likvita
sedan likgliltiga


Så går det till när man istället;
börjar leta mellanrum mellan ledfästena
ofrivilligt uppoffrar sömn för att lära sig utantill, baklänges alla språk som finns, med förhoppningen att du skall förstå vad man säger
börjar rättfärdiga kolsvarta påsar under ögonen
tolkar nattsvett som feber
frågar dig om 36,5 kan räknas som feber, om man överlag ändå har en ganska låg kroppstemperatur
ser dig dra på smilbanden samtidigt som du säger att
gå härifrån, bortbyting. Det är honom jag vill ha.

Så drar de där vindarna in över Göteborg för femtielfte gången;
Man hör kulsprutor och man känner doften av hej-kom-och-hjälp-mig
Och så lägger man sig ner,
blundar
låtsas som att man sover.
För femhundrafemtielfte gången.