Och vi trasar sönder, vi sliter itu, vi river i tusen och åter tusen bitar

Sol som går upp, som går ner, som går upp, som går ner igen.
Ljus som tränger på, som försvinner bort, som tränger sig på, som försvinner bort. Igen.
Syre. Luft.

Här går solen upp.
Här stiger solen för att färga fasaden mittemot i gult.
Och mannen på balkongen mittemot steppar ut, ler mot mig medan han suger på sina cigaretter.
Här går solen upp,
för att gå ner,
för att sjunka,
för att dö.

Och i solnedgång blir fasaden mittemot röd.
Och i solnedgång röker mannen på balkongen mittemot från sitt köksfönster.
Och i solnedgång hittar jag ord.

Och i solnedgångens allra första sekund tänker jag på
soluppgång.

På hur jag drömde om S och hennes gröna ögon i natt.
På hur många där finns, som jag saknar,
På hur det känns, att få sova.
På hur mycket det finns bakom mig,
På hur mycket det finns framför.
På allt jag måste räkna.

Och jag räknar.
Jag räknar varje ord, jag räknar varje bild. Jag räknar varje steg, jag räknar varje drag med pennan. Jag räknar varje andetag, jag räknar varje andetag (OCH DET SKALL DU SÅ JÄVLA VÄL VETA) och jag räknar vart och ett av alla snedsteg.

Jag räknar. Jag multiplicerar. Jag dividerar. Jag subtraherar.
Fortfarande utan att addera.
Intet finns att tillägga.