Alla dom här tusen bilderna som jag bara vill visa för någon

Jag kan få det att rusa fort och sedan fortare och sedan i ljusets hastighet. Och jag tänker på det som någon sa om att
På min begravning vill jag ha en bild från varje dag i mitt liv. I bakgrunden skall de bläddras fram med en halv sekunds mellanrum under hela akten
Jag kan nå ljudets hastighet också. Då plockar jag fram bitar - guldkorn - från idag o igår o från varje dag tillbaka så långt jag kan minnas. Guldkornen som egentligen enbart är enkel aska.

Dom säger minnen är bra, men minnen är sentimentalitet och sentimentalitet är dåligt.
Dom säger att där skall man inte vara, där är gränsen mellan sunt förnuft och dårskap så hårfin att jag för längesedan tappat den.
Jag säger åt mig själv att hålla käft när bild efter bild, ton efter ton, doft efter doft rinner ner över mig.

Dom säger släpp taget för fan.
Dom säger kan du inte bara försonas, va.
Dom säger ditt ältande är äckligt.

Jag vill vidare.
Jag vill framåt.
Jag har alla dom här bilderna och jag vet hur man täpper till så att dom inte skall sippra ut.

Dom säger sluta fucking täppa till.
Bara ställ höger fot framför vänster.
Gör det tusen gånger om och vips så har du trollat bort allt vad gårdag heter.

Det är där, när jag sätter höger framför vänster, som jag inser att jag tappat vänster.
Det är där, när jag inser att jag tappat vänster, som jag undrar hur det är möjligt.
Hur är det möjligt att misslyckas med något så simpelt?
Höger framför vänster framför höger framför vänster.