Om hur jag aldrig mer vill knäböja

Jag letar efter pulsen.
Dess bekräftelsebehov blev lite väl utrymmeskrävande där ett tag.
Men nu letar jag efter den.

Jag går via basslingor bakåt i tiden.
Hittar ett tillrättalagt sound som helt ödmjukt sträcker ut handen mot mig.
Jag hittar bas, hittar beat, hittar puls.

Återstår gör enbart hjärtslag.

Jag öppnar köksfönstret.
Hittar enbart klibbigt fet dimma och vertikalregn.
Jag stänger köksfönstret.

Jag öppnar Skype.
Hittar enbart halvstagnerat klet.
Jag stänger ner Skype via CtrlAltDel.

Jag öppnar avloppen.
Hittar slem och hår nog att försörja en mindre afrikansk by.
Jag återsluter avloppen.
Placerar en klädnypa över näsan.

Jag öppnar. Jag söker. Och jag stänger.
Jag hittar fan och hans moster.
Men jag är inte nöjd.
Jag är inte tillfredsställd.

Jag öppnar strupen och sväljer surt, gurglar jodopax och kräks.

Jag försöker se ut genom fönstret.
Genom nattluften.
Genom dimman.
Allt jag ser är min egen spegelbild.