I brought down three grown men like it was nothing

Men snälla, säg mig då;
finns det något jag kan göra för att nå fram till dig?
Vakna. Kom igen, vakna.
Jag är här nu.
Och jag har med mig hinkar och svartsäckar och jag kom hit för att ta oss härifrån.
Och jag bär dig, jag lovar.
Som du skulle burit mig.

Jag rusar fram, lägger bakom mig kilometer efter kilometer.
Jag tar dig med mig.
Enbart för att du skall kunna vända dig om och se hur vårt målsnöre imploderas.
Om och om igen.
Om och om igen.
Pallar du en gång till?

Och jag snubblar och jag trippar och jag svär.
För du skall se, för du skall höra.

Jag vet det, att all räddning är utom räckhåll.
Jag vet det, att den snö jag försöker vada genom, i själva verket enbart är pappersflingorna av allt du klippt sönder.
Ändå fortsätter jag att rusa.

Och jag snavar i snön, färgar den röd av blod från min käft.
Jag river min väg framför mig, med spåren av dig precis där rakt framför och bakom mig.
Och rustad av järn i den klädsel du gav mig, dras jag mot marken tills då,
när jag inte längre kan stå upprätt.

Och jag ser på mina ben
som inte finns mer.

Vart tog du vägen?