Om tilltäppta mellanrum

Tre år är 1095 dagar. Och dem kan man ångra. Absolut, det finns inga hinder.
Det finns inga hinder att ägna 1095 dagar åt att ångra varenda en av dem.
Tänk då vad fyra, fem, sex, tio år är.
Så många tusentals dagar.

Jag hatar hur jag ackompanjerat varenda passerat dygn i mitt liv med bilder, ord och musik. Som byggde jag min egen jävla opera. Åt ingen att höra. Åt ingen att se.
Åt ingen att låta förstå.

Jag tänker att jag har glömt bort; all tid, all energi, all tankekraft. Vikt åt än det ena än det andra. Jag tänker att jag inte längre vet, inte längre behöver bry mig, inte längre har kvar.

Så tar jag en andningspaus och så tänker jag inte mer.
Så bryr jag mig inte mer.

Kvarstår gör bilder, fotografier, melodier. Slingor av tid.
Låtom oss lägga locket på.
Låtom oss spola.

Men var finns tiden? Var finns utrymmet?
Var finns mina mellanrum?
Leka leva? Är det så?

Ett simpelt spel?