Om hur vi tillsammans är ett enda stort jävla mästerverk

Om stora, mörka, snälla ögon.
Om ett slutet ansikte.
Om föraktet för mitt babbel.
Om inga som helst övertramp.

Om hur jag än en gång förstår hur jag lärde mig att kicka dom andra i skrevet.

Om hur det mest är jag som frågar.
Om det subtila, eller kanske, det försiktiga.
Om det här med att försöka stråla samman.

Om hur jag måste få sparka för att få lov att bli kramad.
Om det som blir mycket, mycket bra.

Om hur allt det där, sammantaget, gör ont i mig.

Helvete vad det svider. Och det får svida.