Det kallas naivt, det där om att ljuga för sig själv

Det vilar en bitterljuv känsla över hur man lyssnar på sådant som en gång betydde allt, i tron på att det där alltet kommer att finnas kvar. Såhär tusen år senare.

Det är en insikt utan dess like.

För jo, allt når fram. Allt talar sitt tydliga språk.
Och insikten är än skarpare; det där var då. Här är vi nu. Och här har jorden hunnit snurra såpass många varv att vi tappat räkningen.


Jag vill ju inte ens vara där. Det är ju rent befängt, detta. Jag vet bara inte vart jag har att ta vägen. Och allt eftersom min desperation stegras, desto snävare blir vägvalen.

Så finner man sig själv mitt i ett kletigt jävla nostalgiträsk från minderåren.
Och värst av allt är kanske den flyktiga tanken om att
fan, vad gött det var ändå, helt jävla ansvarslös, helt fri från bekymmer
OMPYSSLAD

Jag har mina knep, mina genvägar, att enkelt ta mig dit igen. Och herregud vad det är skönt i en kvart eller två.

Sedan ringer väckarklockan. Inte för att säga åt mig att gå upp. Inte för att påminna om gryningen. Inte för att knuffa iväg mig till arbetsplats och ansvarstagande.
Utan enbart för att sticka hål på drömmandet.