Och Dom som försvann?

Paniken slår där den slår som bäst.
Den säger;
du får ingen sömn inatt
jag ger dig inte natten, men lika lite låter jag dig behålla idag.
Men ger du mig tusen av idag,
så ger jag dig en miljard av igår tillbaka.
Låter det som en schysst deal, eller?

Jag passerar konstverket som förmodligen kostat oss alla en halv miljard, där det hänger en kilometer eller tre upp i luften. Som nu vittrar sönder.

Och under rosten stapplar jag.
(det låter som för klyschigt för att vara sant, men jo. Exakt så)

Jag passerar fasaden i smutsgult tegel.
Jag passerar skylten med kapitäler som säger åt oss att här finns RUM FÖR AVSKED.

Och jag tänker att dit fan var det ingen som tog mig.

Och jag känner, nog fan känner jag.
Jag känner smaken av chokladdoppat skum i käften.
Jag känner hur det där förbannade jävla skummet letade sig in i varenda jävla vrå av stålskenan som de lindat runt käften på mig.

Jag känner jävligt väl hur en chokladinsmetad stålskena i käften på en unge framför ett söndervittrat statement, uppspetat på en vägg halvvägs till Neptunus,
kan säga - fjorton år senare - att halleluja

VI RÄDDADE DET SOM RÄDDADES KUNDE.