Jag läser sådant jag skrev för ett år sedan, för två år sedan, för tre, för fyra, för sju.
Jag läser och jag bläddrar mig genom alla foton som kompletterar allt jag skrivit.
Jag lyssnar på musik som ramade in all de där åren.
Jag försöker inte ta mig tillbaka. Jag söker ingen nostalgi.
Jag letar inga svar ikväll.
Jag bara gör, nästan som på rutin. För att jag vet att det dämpar ångesten av i dag, av nu. Jag vet att all misär av igår som jag så omsorgsfullt har bevarat, är den mest effektiva medicinen mot tanken på morgondagens snubbeltrådar.
Jag tänker på allt, det gör jag ändå, dygnet runt. Men såhär, placerad mitt i mina kletiga minneskavalkader, kan tanken löpa fritt. Jag kopplar loss mig själv från varje ord jag skrivit, varje foto jag publicerat, varje musikslinga jag omhuldats av. Jag ställer mig två steg utanför och bara betraktar. Och det är då som alla de där tankarna kan få avlösa varandra, utan att bita sig fast och fräta sönder.
För några minuter är det behagligt. För en liten stund bedövar det.
För en liten timma trollar det bort oron inför morgondagen, inför nästa steg, nästa epok.
Det är så jag skapar förmågan att vara här och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar