Kan jag hjälpa var jag kommer ifrån?

Där fanns famnar fyllda av värme, desperata att få hålla om.
Där fanns söndersupna ögon, oförmögna att uttrycka en enda klar tanke, men som - i all sin desperation - höll om det lilla som fanns kvar.

Lilla, lilla barnet. Och alla dina fel och alla dina kval och alla dina vägval. Och lilla, lilla du. Fy fan vad du var stark.

Jag håller dig i mina armar nu.

Tio år försent, håller jag dig, så som du önskade då.

Som du önskade. Som du önskade, men aldrig kunde få. Och du är inte att klandra för alla utsträckta händer du valde att aldrig fatta.

Allting brann då. Allting var alltid frätande. Det bevisade sig så skickligt mer än en gång och det har du att skriva på ditt CV. Du kommer aldrig att vara den skyldige och det lovar jag dig.

Det spelar ingen roll hur mycket försonande ord dom öser över dig, du kommer aldrig att behöva bära hundhuvudet. Varje fel du gjort och varje kval och vart och ett av alla dina val är berättigade i dag.



Men nu är du inte lilla, lilla barnet.
Nu vill du ställa dig upp och se någon enda jävel i ögonen och få säga rakt ut att det gick åt fan.
Och att; kanske var det ditt fel ändå.

Nu finns inga värmefamnar.
Du trollade bort illusionen av dem i ren självbevarelsedrift.
Och kanske, gjorde du det på pin kiv.

Och i takt med att tiden går så trollar du också bort allt den bar med sig. Du gör det för att kunna vara här och nu.
Och ju mer du trollar, desto mer dödlig blir du.
Inga ögon ser på dig nu, utom dina egna.
Och de ser, de ser dig från bron vid Dag Hammarskjöldsleden och de ser från Bäckeliden och de ser dig från toppen av Vattentornet och de ser från Tjörnbrons fäste och de ser från Eriksbergskranen. Faktum är att de fortsätter att glo från varje given knutpunkt.

Och allt de ser är just detsamma, tragiskt nog.
Du var lilla, lilla. Så rättfärdigad.
Och så smutsade du ner dig.
Varför gjorde du så?