Om valfrihet

Sterila rum med steril belysning i mitten av en steril korridor med sterila kompresser på mig.
Du skulle hålla min hand, du skulle besvara alla mina frågor, du skulle upprätthålla världens ordning när min egen rasade samman.

Hade du gjort det - inte bara försökt - så hade i dag tett sig annorlunda. Och sterila rum och steril belysning och korridorerna och bårarna och skyddspappret och tavlorna på väggarna. Hade spelat en annan roll. En biroll.

Nålar. Knivar, nej, skalpeller. Peanger. Pincetter. Stål. Glidgel, salva, vaselin. Iskalla händer, kanyler, sternum. Dränage.
Du skulle slutat presentera mig för, du skulle slutat uppdatera. Du skulle ju bara hålla min hand.

Och hade du bara gjort det, hade jag vågat höra på när jag tilltalas idag. Hade du gjort det, hade jag haft nytta av FASS idag.

Receptionsdiskar, nummerlappar, sociala koder, väntrum, linoleumgolv, hissdofter. Rutiner, steg ett, steg två, steg tre, steg bryta ihop. Diagnoser, vener och artärer, smärtstillande, invalidiserande.
Naken, grå gud och gråa ögon och grått hår och gråa vener som inte längre vill samarbeta. Och grå andedräkt som längtar efter att få dö och gråa tankar och ett grått leende.

Du skulle inte le mitt i ditt livlösa tillstånd. Du skulle inte radat upp alla dina burkar med tillhörande bipacksedlar för mig att lära läsa, lära räkna, lära mäta.


Men det gjorde du.
Och nu har jag alla dina svar.
Nu saknar du alla mina frågor.