Spindelnät

Så sprider sig doften av härdsmälta återigen över väggar, golv och tak.
Rummen fylls av tät, grå rök och det blir vackra trådar av allt som just vittrat sönder.

Jag tänker att jag kan förklara. Att jag kan tala klarspråk.
Det är en lögn, i vanlig ordning. Samtidigt ligger det något där i.
Jag har alla förklaringar. Jag har så mycket som jag vill säga.
Det är bara det att jag aldrig öppnar käften.

Kanske går jag inte ens upp i morgon.
(fast, jag gör ju alltid det, ändå)
Det kan liksom göra detsamma.
Det spelar mindre roll hur mycket dom väntar på mig.
Det gör lika förbannat ont ändå.
Och lik förbannat
steppar jag in med ett leende
ändå.