Sen kvällssol färgar brofästena i aprikos och de våldsamma vågorna som slog där under för bara några timmar sedan har rofyllt lagt sig mot kajen.
Varje fåra av oro har slätats ut för en kort stund. Det finns de som sagt till mig att jag har ett vackert leende, att det klär mig i mjukhet. Och jag känner just den där blida känslan av tillmötesgående över mitt ansikte just där, just då. Det är tusen grader kallt men min blick är varm. Mitt synfält är klart. Mitt syre är mitt.
Jag vill spara känslan av - inte triumf - självaktning. Jag vill känna det här igen och igen, jag vill se färgerna, ytskiktet. Det där som jag kan gå och gräva efter i veckor, som jag vet finns på riktigt och som går att nå, bara man letar på rätt ställen. Det som kan kännas så förbannat omöjligt, pretentiöst och syntetiskt, men som egentligen är mer genuint och brinnande än tusen andra känslor.
Jag tänker klart, tänker rent.
Jag må ha miljoner mil framför mig, men just här, just nu
är allting
uppnåeligt.
Du skriver alltid lika berörande! Fina ord som känns.
SvaraRadera