Det står stilla. Jag letar efter något med substans, något existentiellt, men ju intensivare jag gräver desto mer urholkad blir jag.
Jag kan faktiskt se alla bitar framför mig, det kan bli väldigt tydligt. Jag kan se varje enskild källa till varför jag inte kan sova och jag kan särskilja dem från varandra. Jag kan sätta ord på varje detalj av vad det är som stör min tillvaro, och det kan jag göra förbannat bra (om ni bara visste). Jag kan se mina snedsteg och vad som hade kunnat räta upp världen, jag kan hålla ryggen rak och kuraget intakt. Jag kan allting baklänges i sömnen med förbundna ögon.
Men det är bara ena sidan. Tragiskt nog är det bara ena sidan.
För med all klarsynthet och alert jävla blick kommer också ett facit utan dess like. Att ta den långa vägen är liksom ingen alternativ. Det behövs inte att man faller, rasar, imploderar, brister, dör. Det behövs inte ens att man bryter ihop och grinar. Det är det vi har genvägarna till och det är det som gör oss iskallt hjärtlösa. Priset man - men mest alla andra - får betala. (För det är ju bara ni som faktiskt tillåter er att gå sönder).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar