Just innan sista svepet längs fransarna, rasar över henne det där illamåendet utan motstycke. Som från ingenstans, fastän hon så väl vet, dyker det upp mellan två hjärtslag för att brutalt slå henne mot parketten. Ibland lägger hon sig i fosterställning och räknar till tjugofem. Ibland står hon kvar, applicerar mascara över spindelbenen och låter händerna darra.
Inuti vagnen är luften borta. Elementen pyser ut meningslös hetta i slutet av maj. I nio fall av tio får hon ingen sittplats, utan blir förpassad till de öppna utrymmena som egentligen är till för barnvagnar. Då tickar pulsjäveln iväg, för tänk om någon morgonpigg föräldraledig typ dyker upp. Hon måste räkna varje andetag och varje hjärtslag och varje gång hon sväljer räknar hon till fem för att inte sätta i halsen. Hon måste blinka exakt var tredje sekund och får hon ett hårstrå i ögonen så är det kört.
Det börjar bubbla slem i halsen redan två hållplatser innan hon skall gå av och det kan hon hantera, det vet hon. Oftast i alla fall.
När hon steppar av vagnen fylls hennes lungor av morgonsvalt syre i ungefär en halv minut innan pulsen gör sig påmind igen och hon instinktivt måste greppa axelremmen så hårt att knogarna vitnar. Då ser hon hans ansikte framför ögonen i en halv sekund, som på repeat. Hon räknar sina steg, räknar sina andetag, räknar sina blinkningar, men vet inte varför.
Illamåendet har lagt sig för stunden, smogget hjälper.
Och så hettar kinderna, så rodnar hon. Och så snubblar hon över en liten, ynklig trottoarkant på precis samma ställe som hon en gång för sex år sedan invalidiserade en annan människa och då måste pulsjäveln rusa sådär obehagligt igen och ja, nu mår hon faktiskt illa igen.
Innan hon vet ordet av står hon vid övergångsstället vid de tre svintunga portarna och tänker för femhundraelfte gången vilken port var det nu igen?
Varenda, förbannade morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar