Efter fyra och en halv timme är händerna iskallt blåa och huden tycks liksom ha stramat sig åt snäppet hårdare, som för att skydda än intensivare mot alla svåra ord som rusar in och ut i skallen.
De har makten att slå mig medvetslös, alla dessa teorier och befästa faktum formulerade av överkompetenta människor världen över. De finns till för att hjälpa och bygga broar, rädda sådant som gått till spillo och pussla ihop alla de människor som blivit trasiga på vägen. Mig tycks de bara bryta ned, splittra än värre.
Och hur mitt huvud sprängvärker nu är ingenting jämfört med hur det bultade när jag vaknade i morse. Jag måste ju göra detta, jag vet att det måste gå hela vägen in i hamn. Jag vet hur det ser ut på andra sidan den här månaden, även om jag inte kan visualisera det riktigt än. Men helvete vad det dånar i skallen under tiden.
Det är veckovis av något större och mer kompakt än bara ångest som sprutar ut ur de här blåjävliga fingrarna. Det är kletigare och mer patetiskt än på länge, detta förbannade låsta läge.
Jag är som ett blankt papper, förbannat blekt och tunt. Så väldigt lätt att riva i bitar, knyckla ihop och kasta långt åt fan. Det är som om vart och ett av alla ord som brukade fylla upp mig, bekräfta och verifiera mig, långsamt har suddats ut. Och all vit, tom yta sticker inte bara mig ögonen. Faktum är att det sticker varenda jävel jag möter. Rakt där som det gör som mest ont, där sticker det.
Jag sover tolv timmar först, för att samla kraft. Det räcker inte på långa vägar, jag vaknar som ett vrak och vill fylla upp det tomma glaset igen, det första jag gör. Jag gör det inte. Inte än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar