Nu har jag ägnat en vecka åt att med de här värdelösa jävla fingrarna försöka skriva ner något så fånigt som en årsresumé. Och ju mer jag skriver, desto kletigare blir det. Varenda viktigt ögonblick har jag en förmåga att blåsa upp till oigenkännlighet och till på köpet gör det förbannat ont att behöva återuppleva vissa dagar. Veckor. Månader.
Tanken var från början att jag skulle fläka ut mitt mästervärk här, men jag tänker inte längre fullfölja den planen. Jag skall omsorgsfullt skriva klart det jag påbörjat och sedan skall jag arkivera det ihop med all annan smörja jag producerat sedan persondatorn kom in i mitt liv.
Jag har absolut ingenting att förmedla till omvärlden. Jag har mött människor och jag har tappat bort människor. Jag har vunnit och jag har förlorat. Jag har sprängt och jag har lagat. Det är som det där jag brukar säga om diskning; att man diskar och gör så fint. Bara för att om en stund skita ner samma tallrik med mat igen. Och diska. Skita ner. Det finns något fruktansvärt ångestladdat över det. Något som liknar ältande.
Och jag är Miss Universum på att älta. Det finns nog några som anser mitt ältande ädelt och djupt på ett perverst sätt. Och jag antar att jag bör räkna in mig själv i den kategorin.
2010 kommer jag också att älta. Men förutseende nog så tänker jag inte dra någon resumé här och nu. Hela det året finns tragiskt nog dokumenterat här, färdigvinklat och allt. Det kommer fortsätta ältas här. Det räcker.
Som en ursäkt. Mest åt mig själv.
Det var ett sjuhelvetes år. Och som jag sa på nyårsafton: 2009 var så väldigt svårt att överleva, så 2010 tedde sig som en romantisk komedi i jämförelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar